Karl Johans torg

Ett anrikt ställe med historia alldeles inpå knutarna. Här spelas korp- och knattefotboll, se bara på mittbilden från 30 juli 2001 tagen när lindarna från 1920-talet fortfarande var ståtligt och otyglat oklippta. En gång var detta torg dock en Idrottens Högborg i Majorna. Få om några har så kunnat väva samman historia, kultur och idrott som Yngve Werner Ericson - denna text publicerades i Vi Majbor 1986 Nr 3, och återges med benäget tillstånd av författaren. Två av bilderna är från hans egna vykort (blir större om de klickas på). Den tredje bilden är från 30/7 2001. 


KJtorgbild1 mini.JPG (126808 byte)                                    20010730-03 Karl Johanstorg mini.JPG (52679 byte)                                KJtorgbild2 mini.JPG (99055 byte)


Försommaren 1894 "grusades" betet på den äng i Majorna som varit kohage och nu i fortsättningen kom att benämnas - Torget. Under en följd av år fick Torget tjäna som provisorisk skolgård till det allmänna läroverk Carl Fahlström uppförde 1894-'95 på andra sidan Amiralitetsgatan. En mindre imponerande skolbyggnad - Koopmansskolan från 1875 - avgränsade den lantliga Godhemsdalen mot nybebyggelsen som trängde sig fram alltmer från öst och norr. Intill läroverket, mellan Lotsgatan och Såggatan i 12 kv. Eskulapius, restes en rad landshövdingehus år 1907 med den allra lyxigaste komfort till fyra familjers oförskämda glädje; balkonger åt södersolen. Decenniet senare prålade sig Robert Dicksons Stiftelse i väster, med tidens säteritak och barock svullen kartusch. Osvald Westerberg ritade huset. En byggnadsstrejk tillsammans med olämpligt väder fördröjde inflyttningen till februari 1918. Kring nyåret 1924 visar arkitekt Arvid Fuhre upp sin storslagna fasad längs Torgets sydsida; i nyklassicism och Erik Gunnar Asplund följer upp, senare under samma år, med Karl Johansskolan som en vördnadsbjudande fullbordan till infattningen av Majornas Forum Romanum - Karl Johanstorget.

Under trettiotalet fylldes hela dalsänkan förbi Klareborg; söderut med funktionalis- tiska landshövdingehus. Hus som under vår- och höstaftnar tömdes på fotbolls- habitueer vilka fann vederkvickelse runt Torget även genom det beväringsgrå fyrtiotalet. En pressande tid då anspråken på fotbollsunderhållning befanns i nivå med de närliggande stadsdelslagens förmågor och oförmågor. De som inte stod på god fot med läderbollen placerades ofrånkomligt på backplats. Där kunde de, i lyckliga stunder, fånga upp en och annan målinriktad kulblixt med bakvagnen och motståndaren fick nöja sig med att "slå på stort". Backparen var alltid tyngst vägande och orörligast under beredskapsåren när klubbens framtidslöften samlade sina muskler vid landets gränser.

Redan i april månad innan tjälen gått ur gruset kom IFK Kamraterna på besök för att möta GFF från Bangatan i en uppvärmningsmatch inför Allsvenska seriestarten. Då stolpade Gunnar Gren ut ur turnébussen och trippade upp mellan de kvar- dröjande snövallarna där han intog Torget med sina karakteristiskt "hissade" axlar. Han rörde sig med små vertikala rörelser och löst hängande underarmar. Höger-  yttern Arne Nyberg och målvakten Henry Andersson ingick också i truppen. Som aktade landslagsstjärnor skrev de autografer före avspark. Det var faktiskt på Kung Carl XIV Johans erbarmliga grustäckt som en liten femårig Gunnar Gren för första gången klacksparkade en riktig läderfotboll. Den historiska händelsen inträffade under en söndagspromenad tillsammans med föräldrarna bakom åskådarleden; när en förlupen höjdboll slår ner på gossen Gunnars ena häl och beskriver en skön båge in i den nyfräscha omklädningsrotundans redskapsavdelning där en förvirrad materialförvaltare, med grannlaga nit, skriver in bollen i persedeljournalen under: "Återlämnat". 

Att Gunnar Gren började sin fantastiska karriär på Gröna Vallen har länge ältats men den första klacksparken var generande nog outforskad - tills nu. "Rotundan" som antyds var egentligen åttasidig och kongenialt ritad av arkitekt Hugo Jahnke. Denne hade redan under vårvintern gjort succe med en tidningskiosk samt en kombinerad taxiterminal och urinoar på Järntorget. Året var 1925.

När Hjördis Larsson från Standargatan skulle hälsa på hos sin äldre syster Valborg och hennes Axel i deras hörnlägenhet, ovan Eklunds Färghandel längst ner på Lotsgatan, blev hon ofta förhindrad mitt på Torget. "En hop"; som hon uttryckte sig; eller kanske rättare; "en skara fullvuxna karlar sprang av och an i kulörta tröjor och alltför korta benkläder". Där uppehöll sig också en man med högburet huvud i avvikande klädsel. Flott pomaderad och med en larmande visselpipa under den röda näsan. Denne noble herre kunde faktiskt uppträda ganska bryskt. Och handgripligt påskynda Hjördis' promenad under de kringståendes muntra tillrop.

Vid ett tillfälle, när Greta Wiberg försökte "skära en kvällsmatch" - snett över planen - från hörnflaggan vid korsningen Amiralitetsgatan/Såggatan; trasslade det till sig riktigt rejält i en ömtålig situation framför ena målstolpen. En baktung målvakt, som länge haft svårt att göra sig gällande i luftrummet, begick en tarvlig ojusthet för att kvarhålla en nickspecialist på marken då Greta upptäcktes av en svartklädd man och utvisades! Fru Wiberg blev mycket vrensk. Misstänkte i hastigt mod att han var ute efter hennes handväska och rappade honom lätt i herresätet med sitt paraply innan hon fortsatte hem till Klareborgsgatan.

Så gick åren och Torget blev allt grusigare. Landets mest överträdda gatstenssarg försvann och kvar står idag endast hörnflaggorna i väntan på Jubeldagarnas Gladfotboll i frack och chapeau-claque; försommaren 1994.

YNGVE WERNER ERICSON
Vrenska brott mot herresäten;
i fonden prålar sig "Majornas Versailles".

© Yngve Werner Ericson